Mållångens Intresseförening
Mållången är en av Ovanåkers kommun vackraste sjöar. Den är den största sjön i ett system av sjöar, åar och bäckar, som avvattnar kommunens sydvästra finnskogsområde och som via Voxnan mynnar ut i Ljusnan. År 1944 blev Mållången olyckligtvis ett regleringsmagasin genom en dom i Vattendomstolen. Ljusnan-Voxnans Vattenregleringsföretag, LjVF som än i dag, på fallrättsägarens uppdrag, sköter regleringen av sjön, fick tillstånd att höja sjöns nivå till 225,52 m.ö.h. och sänka den till 223,02 m.ö.h, en amplitud på 2,5 meter. Sommarnivån fastställdes i domen till 224,02 som skulle vara uppnådd den oprecisa tidpunkten ”vid vårflodens slut”. Det goda fisket efter grov öring förstördes fullständigt, då Mållångsboån, eller i Lidmans vokabulär, Svartån, torrlades från dammluckorna och ett par km nedströms under sjöns fyllnadsperiod. Miljöhänsyn var ännu ett okänt begrepp år 1944.
Inledningsvis och fram till början av 1980-talet sköttes regleringen av lokala tillsynsmän, som med spett höjde och sänkte dammluckorna. Dessa hade ett officiellt uppdrag att se till att så mycket regleringsvatten som möjligt tappades ur sjön inom ramen för gällande dom och ett inofficiellt, som innebar att de såg till att sjöns vattenstånd sommartid hölls på en nivå som i hygglig omfattning tillfredsställde lokalbefolkningens och övriga intressenters önskemål. Under denna tid var klagomålen på regleringen sällsynta.
I början 1980-talet investerade LjVF i en sänkning av klacken i Mållångens utflöde till Mållångsboån för att kunna utnyttja hela domens kapacitet. Samtidigt centraliserades kontrollen över dammluckorna till företagets kontor i Östersund och dammvakterna fick fortlöpande exekutiva order därifrån. Vid den tiden inleddes en period av betydligt mildare vintrar, som när detta skrivs, år 2018, fortfarande gör sig gällande.
LjVF fortsatte sin tappningsregim helt oberoende av den inledda klimatförändringen med flera milda, snöfattiga vintrar och med obetydlig vårflod. Det ledde till att möjligheterna att utnyttja sjön som tidigare för bad, fiske och friluftsliv kraftigt försämrades på grund av för lågt vattenstånd. Missnöjet med LjVf;s reglering växte och exponerades bl.a. i arga insändare i lokaltidningen, som LjVF aldrig besvarade.
Sommaren 1993 inföll den verkliga katastrofen när det gäller LjVF:s reglering av sjön och som även visade företagets totala nonchalans för andra intressen än sina egna. Som så många gånger tidigare inföll vårfloden i februari det året. Trots detta fortsatte LjVF vintertappning långt in i april. Det ledde till att sjöns nivå under hela sommaren underskred den fastställda sommarnivån. Som högst nåddes någon decimeter över sänkningsgränsen på 223, 02, m.ö.h. En bekväm nivå för boende och andra intressenter ligger på ca 225.10 m.ö.h. en skillnad på över 2 meter. Sjöbottnen låg bar, utan vatten, långt från de ordinarie stränderna, inga båtar kunde sättas i sjön, det fanns ingenstans att bada, reproduktionen av fisk spolierades då de ordinarie lekplatserna låg torrlagda. Situationen refererades i media och vreden mot LjVF nådde nya höjder. Ett missnöje som kommenterades från LjVFs sida i lokaltidningen Ljusnan med orden ”de kan väl bada lite längre ut”.
Hans Degerman, fritidsboende på Skräddrabonäset, hade under en tid argumenterat för att man borde bilda en förening av markägare för att få en starkare röst i de förhandlingar med LjVF om en förändring av sjöns reglering, som måste till efter ett drygt decennium då sjön bara varit tillgänglig enstaka år. I juni 1993 tog han, tillsammans med Britt-Marie Johansson tillika fritidsboende på Skräddrabonäset och kommunsekreterare i Ovanåkers kommun, initiativ till ett upprop för att bilda Mållångens Intresseförening (nedan även kallat MåIF). Mötet ägde rum på Gläntans Kursgård i Mållångstad i slutet av juni och samlade ett 130-tal deltagare. Med kallelsen till mötet hade deltagarna fått namnförslag på föreningen och ett utkast till stadgar, vars viktigaste punkter var en minskning av Mållångens reglering med sammanlagt 1 meter samt att föreningen skulle främja trivsel och sammanhållning bland medlemmarna.
Ingen av styrelseledamöterna hade någon nämnvärd kunskap om vattenrätt. Bo Andersson och Hans Degerman med Britt-Marie Johansson som sekreterare bildade ett sorts informellt arbetsutskott. Bo och Hans läste in relevanta delar av Miljöbalken och dess förarbeten, började uppvakta tänkbara partners som Länsstyrelsen, Ovanåkers Fiskevårdsförening, Hans Lidmansällskapet, Kammarkollegiet och Ovanåkers kommun, där Britt-Marie kunde bidra med god person- och sakkunskap. Kommunen hade precis färdigställt en ny fiskeplan, som skulle börja tillämpas år 1994, som innehöll tankar på en satsning på Mållångsboån, om och när 0-tappningen från sjön till ån upphör. Konsulten Torsten Göransson från Bollnäs med djupa kunskaper i vattenrätt och arbete inom kraftindustrin bidrog oegennyttigt med behövlig kunskap till styrelsen.
Ett år efter föreningens start kunde Bo och Hans konstatera att vi fått in ett 100-tal markägarfullmakter i vilka styrelsen gavs rätt att företräda markägarna i alla frågor som rör regleringen av sjön.
Våra rådgivare ansåg det vara utsiktslöst att försöka uppnå en dom enbart för intressena runt sjön. Mållångsboån eller som den heter ” Svartån” i Hans Lidmans diktning, har ett suggestivt skimmer över sig och Lidmans skildringar av sina fisketurer där har lästs och läses fortfarande av inbitna sportfiskare inte bara i Sverige utan i hela Europa. Ett återställt hyggligt fiske efter öring i detta speciella vatten skulle vara en prestigevinst för natur- och fiskevård i kommunen och locka nya fisketurister. En fiskedom, rätt utformad, skulle möjligen kunna ge ett bidrag till en högre vårnivå i sjön, då den känsliga nedströmslekande Svartå-öringen vandrar.
Styrelsen beslöt att upphandla en advokat med kunskap om vattenrätt för att öka styrelsens kompetens om gällande lagar och bestämmelser inom vårt intresseområde.
I våra kontakter med LjVF om nivåerna i sjön visades ingen kompromissvilja. Deras argument var i huvudsak följande: ”År 1944 fick vi tillstånd i en vattendom att reglera sjöarna Mållången och Telningen. Det enda syftet med tillståndet var att tillgodose kraftnyttan. De fastigheter runt sjöarna som kunde beräknas få skador av regleringen fick ersättning med belopp som fastställdes i domen. De fastigheter som tillkommit senare har uppförts med vetskap om att Mållången och Telningen besväras av vattendomar. Eventuella skador som uppstått på dessa fastigheter p.g.a. regleringen har vi ingen skyldighet att ersätta, så länge vi håller regleringen inom den i domen fastställda amplituden. Det är inte vår avsikt att reglera på så sätt att sjöarna blir otillgängliga men vi råder inte över väderleken. Vi kommer inte frivilligt att minska uttaget från Mållången”.
Dessa besked var tung materia för vår styrelse. Hur skulle vi kunna uppnå våra mål om en tillgänglig sjö med ett ökat flöde från sjön till ån under vår och sommartid? Att förhandlingsvägen nå en frivillig uppgörelse med LjVF ansågs uteslutet. Föreningen ansåg att den enda möjligheten att få till stånd en ändring av regleringen av Mållången var en ny vattendom. Ganska snart hade vi lärt oss att en fallrättsägare vid omprövning av gällande dom måste tåla en minskning av produktionsvärdet av sin regleringsrätt med högst 5%. Det innebar att vårt mål i stadgarna att minska amplituden från 2,5 meter till 1,5 meter var ett önsketänkande utan faktaunderlag. Att söka få till stånd en rättslig omprövning av domen för att uppnå bättre villkor för sjön med Mållångens Intresseförening som ensam sökande, ansågs alltför riskfullt och skulle kunna innebära att föreningen dels löpte stor risk att förlora målet och bli dömd att betala rättegångskostnaderna och dels få stora kostnader för advokatarvoden. Om domen skulle gå i föreningens favör skulle det i bästa fall kunna påverka 5% av produktionsvärdet av Mållångens regleringsvatten. Det är en för liten mängd för att kunna göra någon nämnvärd skillnad i förhållande till gällande regleringsvillkor. Styrelsens beslut blev att tills vidare avvakta utveckling av en ny fiskedom, som vi uppfattade hade startats.
Länsstyrelsen hade år 1994 på regeringens och Kammarkollegiums uppdrag efter samråd med berörda kommuner upprättat en förteckning över mindre strömmande vattendrag med gamla gällande vattendomar för kraftproduktion, som kunde vara angelägna för omprövning. Mållångsboån placerades som ett angeläget projekt och blev ett incitament för Kammarkollegium att öka sitt engagemang i arbetet.
Efter ett misslyckat försök att få tillstånd en uppgörelse i godo, ansökte Kammarkollegium år 2000 hos Miljödomstolen i Östersund om en ny vattendom för Mållångens och Telningens regleringar.
För styrelsen i föreningen var detta ett stort ögonblick. Vi hade efter sju år av intensivt arbete, tillsammans med våra samarbetspartners, kommit fram till att en ny vattendom var möjlig. I föreningens yttrande framhölls att vi stod bakom Kammarkollegiums ansökan om omprövning av domarna samt att vi i en ny dom ville se ett betydligt mer stringent program för tappningen ur Mållångsbodammen med större hänsyn till nivån i sjön. Vidare önskade vi att Länsstyrelsen skulle ta sitt tillsynsuppdrag på större allvar än man dittills hade gjort. I kontakter med Länsstyrelsen, Kammarkollegium och övriga samarbetspartners drevs frågan om ett fixt datum för vårflodens slut och där 1 maj föreslogs som datum, samt att nivån i Mållången då bör ha uppnått 224,80 m.ö.h.
Miljödomstolen biföll Kammarkollegiums yrkande och levererade en ny dom – en s.k. fiskedom. Enligt den ålades fallrättsägaren:
- att anlägga ett så kallat omlöp för fiskvandring omedelbart väster om Mållångsbodammen.
- att årligen släppa 1 m3/sek förbi dammen mellan 1 maj – 30 sept och därutöver 0,5 m3/sek.
- att när Mållångens nivå var för låg fick mängden vatten släppas förbi dammluckorna i stället för i omlöpet.
Den gamla domen från år 1944 lämnades därutöver helt opåverkad. Amplituden i sjön var fortfarande 2,5 m, sommarvattennivån i sjön skulle fortfarande vara 224,02 m.ö.h. och uppnås vid det oprecisa datumet ”vid vårflodens slut”.
Besvärstiden för domen var tre veckor. Trots alla vi som hoppats på att den nya domen skulle lösa i vart fall några av de problem som regleringen orsakat och trots att vi alla insåg att de två domarna stred mot varandra, så var det ingen som lyfte frågan att överklaga den nya domen. Vi hade alla en möjligen naiv förhoppning om att nu när en fiskedom gällde för regleringen av sjön skulle LjVF, om inte annat för sin goodwills skull, medverka till att fiskvandring skulle kunna ske varje år sedan omlöpet blev klart. Nu med facit i hand vet vi att LjVF medvetet grovt har obstruerat mot fiskedomen genom att man de flesta vårar sedan omlöpet stod färdigt år 2003 har sänkt sjöns nivå så mycket att omlöpet har varit torrlagt. Endast tre av de 14 åren sedan omlöpet anlagts har det fungerat som det var avsett. I stället för att anpassa tappningen så att tillräckligt stora volymer sparats i sjön för att tillgodose omlöpet, har man slagit ut med armarna och sagt att man inte råder över vädret. I elva år har alltså stora delar av den kubikmeter som enligt domen skulle gynna fiskvandring istället släppts genom dammluckorna.
I efterhand, när de ovan beskrivna förhållandena framstod klart, har en del kritik riktats mot föreningens styrelse. Man har menat att den har grundlurats av LjVF och medverkat till ännu sämre villkor för sjön. Till det är att säga att efterklokheten brukar beskrivas som den mest exakta vetenskapen. I arbetet med att få till den nya domen samverkade vi med experter av olika slag – experter på fiskevård, tillsyn av vattendomar, juridik m.m. Bo och Hans var amatörer, detta till trots reserverade vi oss mot rätten att tappa via dammluckorna om inte nivån räckte till tappning via omlöpet. Om våra kritiker menar att den nya domen borde ha överklagats direkt, så har de emellertid rätt. Miljödomstolen meddelade en dom år 2000 som stred mot den dom som funnits sedan 1944. Den nya domen öppnade en smitväg för LjVF med bestämmelsen att när Mållångens vattenstånd var så lågt att inte omlöpet kunde användas, så fick man släppa den angivna mängden genom dammluckorna. Den formuleringen har tagit bort karaktären av en fiskedom. När ingen av de experter, Länsstyrelsen, Fiskeriverket, Kammarkollegiet, Alfta Fiskevårdsförening m.fl. vi samverkat med hade någon avsikt att överklaga, eller reservera sig mot domen, är det möjligen lite mycket begärt att amatörerna i Mållångens Intresseförening skulle ha förordat en överklagan av domen. LstX menade även att ”man inte kunnat komma längre den här gången”, samt att nu skulle man komma till rätta med problemen genom tillsyn och att en större miljöhänsyn från Regleringsföretagets sida var att vänta.
År 2000 fick vår förening två medlemmar, som kom med ovärderlig kunskap till vår styrelse. Det var två välutbildade ingenjörer med lång praktisk erfarenhet, Thomas Hägglund, fritidsboende på Styggbonäset och Björn Andersson, fritidsboende i Räfsabo. Dessa två kunde med lätthet ta till sig kunnandet att beräkna nederbörd och hur mycket regn och snö, som Mållången kunde tillgodogöra sig och många andra meteorologiska parametrar som är viktiga för regleringen och föreningen hade nu även tillgång till relevanta data och statistik.
Under en lång följd av år från nya domens ikraftträdande och framåt har föreningen haft otaliga kontakter med alla inblandade aktörer och utrett alla tänkbara möjligheter till att få till stånd nya och ändrade tappningsförhållanden för Mållången. Föreningen har även varje år varnat LjVF för låga flöden, ignorerad reaktion för mycket tidig vårflod och alltför sen neddragning av tappningen. De har med all önskvärd tydlighet visat att deras uppdrag är kraftnytta exklusivt och inget annat. Resultatet har vi sett.
2005 träffas MåIF och LjVF vid ett tillfälle under mars månad där MåIF redogör för vår syn på regleringen och med en önskan om att tappningen av Mållången bör påbörjas tidigare på hösten för att på så sätt inte förlora vårflodens återfyllnad av sjön genom att nå de lägre nivåerna innan vårflodens början. Detta sades dock inte vara möjligt då LjVF vid varje tillfälle under året måste tänka på kraftnyttan av regleringen med hänsyn till min och max-nivåerna, och inget annat, då detta är deras uppdrag från sina ägare. Dock kom två positiva beslut till utifrån diskussionerna vid mötet:
- LjVF beslöt att installera en pegel i ett oreglerat vattendrag med tillflöde till Mållången (Kilabäcken) för att på så sätt från lokal dammvakt få information om när vårfloden börjar. Nivån vid pegeln i Kilabäcken står på ca 12cm under vinterhalvåret (lågflöde) fram till vårflodens start då, den markant stiger. Detta gör pegeln till en pålitlig indikator för när vårfloden satt igång samt avslutats.
- 6 st mätstationer för manuell mätning av snömagasinet (mätt i mm vatteninnehåll) installeras också.
- Därvid mäts vatteninnehållet vid varje månads mitt och månadsslut under februari fram till minimitappning tillämpas. 3 st av dessa stationer avser Amungen och 3 st stationer avser Mållångens/Tälningens avrinningsområde. Utifrån dessa mätningar, och ytterligare data som finns tillgängliga från SMHI såsom vattenmättnad i marker m.m., kan sjöns återfyllnad beräknas. Betydelsen av dessa data och indikatorn i Kilabäcken som underlag för LjVFs beslut kring regleringen har dock inte medfört någon tydlig förändring av densamma. Detta har under ett antal efterföljande år visat sig genom dålig/trög återfyllnad (2007, 2009, 2013, 2017). Vid minskning av tappningen till minimitappning dessa år har något eller några av följande kriterier typiskt gällt:
- Vårfloden har pågått under en tid (i vissa fall mer än 2 veckor) men tidpunkten för reduktion till minimitappning har tillämpats först från sent under mars eller april månad (vårflodens start inträffar normalt under vecka 9-12).
- Magasinet har sänkts till låga nivåer (under 223,70 m.ö..h.).
2007 fick vi LstX att förelägga LjVF om ändring av tappningen i enlighet med Miljöbalkens allmänna hänsynsregler samt att polisanmäla Regleringsföretaget för miljöbrott. Det åtalet lades ned eftersom domstolen gjorde bedömningen att brott inte kunnat styrkas men där Miljödomstolen i stället rekommenderar LstX att ansöka om ny omprövning p.g.a. motstidiga domar. LstX framhärdar trots detta i sin uppfattning att frågan ska kunna lösas med tillsyn och att alla överträdelser även framgent ska polisanmälas.
Mot slutet av 2009 nämner dock LstX åter att man avser att prioritera Mållången i den politiska generella process som givit ökade möjligheter till omprövning av miljöstörande vattendomar men man påpekar senare att man inte har ekonomiska resurser att själva initiera en omprövning. Det betyder i klartext att man måste få Kammarkollegium att prioritera Mållången på nationell nivå.
Frustrerade över dödläget kopplar MåIF 2010 in en egen jurist som gör bedömningen att föreningen bara har en enda möjlighet att lyckas innebärande att vi gör Mållångenfallet till ett skadeståndsmål och för grupptalan gentemot Regleringsföretaget i domstol. Vi börjar då samla in fullmakter från fastighetsägare runt sjön samt tar hjälp av mäklare för att kunna göra korrekta värderingar. Sedan följer flera år med otaliga och segdragna kontakter med jurister och myndigheter dock utan framgång.
I slutet av år 2013 kommer åter nya direktiv från politiskt håll där MåIF tillskriver LstX, och undrar vad det innebär för vår del. Vi får följande svar:
”Den artikel i DN 2013-10-01 som ni efterfrågar länsstyrelsens kommentar till behandlar förslag från Vattenverksamhetsutredningens till nya bestämmelser för i huvudsak dammar och vattenreglering/kraftverk. Förslaget till ny lagstiftningen innebär en möjlighet för länsstyrelsen att kräva ny-prövning av verksamheter med äldre tillstånd än miljöbalken, vilket är fallet med Mållångens reglering där grundtillståndet är meddelat enligt Vattenlagen. Om förslaget skulle bli verklighet (förhoppningsvis redan vid halvårsskiftet 2014) har länsstyrelsen för avsikt att förelägga Vattenregleringsföretaget om att söka nytt tillstånd för att få till stånd mer ändamålsenliga regler för Mållångens reglering. Med reservation för att det kan vara andra tillstånd/regleringar som ur miljösynpunkt behöver prioriteras först”.
Det innebär att MåIF åter intensifierar omprövningsspåret.
I februari 2015 skickar föreningen in ett förslag till lydelse för en tänkt ny vattendom till LstX som en månad senare svarar man att man själva nu börjar skissa på en lydelse för en ny dom. Under resten av året bollas olika förslag mellan MåIF och LstX och i oktober meddelar LstX definitivt att man avser att ta fram en ansökan om omprövning för en ny långsiktigt hållbar vattendom för Mållången hos Miljödomstolen via Kammarkollegium. Kontakter mellan MåIF och LstX fortsätter under hela 2016 som under hösten presenterar ett förslag för remissrunda till Regleringsföretaget, intresseföreningar, fiskevårdsföreningar och Ovanåkers kommun. MåIF levererar sitt slutbetänkande 2016-11-15 och övriga inblandade strax efter. Regleringsföretaget är, icke oväntat, kritiska på flera punkter.
2017-05-15 kommer det definitiva beslutet från LstX att man avser gå vidare med en ansökan till miljödomstolen. Den färdiga lydelsen är klar 2017-12-12 och MåIFs styrelse tycker att det är en välskriven ansökan med godtagbara kompromisser som vi kan ställa oss bakom. Såvitt vi kan bedöma så innebär det att den, om den går igenom i Miljödomstolen, dramatiskt ökar chansen för goda sjönivåer och fungerande fiskvandring i både Mållången och Tälningen med strömvatten. Framför allt ersätts i så fall det helt omöjliga begreppet ”vid vårflodens slut” med en nivåangivelse vid visst datum.
2018-04-03 har ansökan om omprövning av vattendom för Mållången och Tälningen av Länsstyrelsen skickats in till Miljödomstolen.
För Mållångens del skulle ett positivt bifall från domstolen för de begärda ändringarna av domarna kortfattat innebära att nivån under sjöns pågående återfyllnad SKALL ha nått nivån minst 224,5 m.ö.h. den 15 maj, samt med en målsättning att samma nivå uppnåtts eller överskridits den 1 maj. På så vis skapas en tröskel med tolerans i tid som skall passeras mellan dessa datum. Därefter är det eventuell kvarvarande avklingande vårflod samt vädrets makter med nederbörd och avdunstning som tar vid. Dessutom medges i begäran en tillåten reduktion av minimitappningen under efterföljande period ned till 0,5 m3/s, om sjöns nivå bedöms kunna sjunka under 224,5 m.ö.h.
Sammantaget innebär detta ökad säkerhet för fiskvägens funktion under förhållanden med låga tillflöden samt större sannolikhet för dess optimala funktion med hela minimitappningen på 1 m3/s genom dess väg och samtidigt goda nivåer för sjön. Tappningen till ån kommer dock alltid att prioriteras så att den aldrig får torrläggas och inte under några som helst omständigheter får tappningen understiga 0,5 m3/s.
Den begäran om omprövning som LstX lämnat in är delvis en kompromiss mellan nivåer och minimikrav på tappning. Vår bedömning med stöd av den statistik som vi byggt upp under åren, gör troligt att sannolikheten för normala sommarvattennivåer och fiskvägens fullgoda funktion ökar markant.
Mållångens Intresseförening hoppas verkligen att Miljödomstolen denna gång bifaller utan inskränkningar och tillägg. Vi har alla anledning att hoppas på det och det kommer inte att hindra eller påverka nya miljöintressens planer annat än möjligen, för dessas strävanden, i positiv riktning för miljöhänsyn, fiske och friluftsliv.
Årsmöten
De årsmöten som följde på startåret hölls under 1990-talet och en bit in på 2000-talet på Skräddrabonäset hos Per och Mia Bucht, som generöst upplät deras stora loge för ändamålet och även för den efterföljande festen. De festkommittéer som varje år utsågs, tog sina uppgifter på stort allvar och anordnade frågesport och lekar för barn och vuxna, grillplatser för medhavd mat m.m. Ett år festade vi på helstekt gris, som var en korsning mellan tam- och vildsvin. Festerna avslutades med dans på logen. Den bortgångne Torsten ”Totta” Adolfsson sålde lotter på festerna – ett uppdrag som han tog på stort och skämtsamt allvar. Hans insatser vid årsmötena och festen gav väsentliga bidrag till föreningens kassa.
På årsmötena redogjorde styrelsen för sitt arbete under det gångna året och hur arbetet skulle läggas det följande året. Efter kortare diskussioner godkände årsmötet styrelsens arbete. Vissa styrelsemedlemmar byttes ut under 1990-talet men den inre kärnan som deltog i uppstarten av föreningen blev kvar.
Finnaholmen
År 1996 överraskades styrelsen av ett erbjudande om en mycket generös gåva från Göran Pernils, Runemo. Han är skogsägare och äger bl.a. Finnaholmen, som ligger inte långt från Mållångens norra strand ungefär mittemot Häsboåns utlopp i Mållången. Han uppskattade föreningens arbete mycket och då han som privat ägare inte kunde få bygglov på ön p.g.a. gällande strandskyddsbestämmelser, ville han skänka ön till föreningen att användas till medlemmarnas nytta och glädje. Styrelsen diskuterade ärendet och kom fram till att ett ägande skulle vara problematiskt för föreningen. Vad skulle t.ex. hända om föreningen lades ner? Styrelsen beslöt att tacka Pernils för hans stora generositet men i stället för ägande föreslå ett 10-årigt arrende och därefter 1-års förlängning, så länge Pernils var nöjd med föreningens förvaltning av ön. Pernils accepterade detta och ett arrendeavtal upprättades, som fortfarande har giltighet. Redan samma år började medlemmar i föreningen röja och städa upp på ön, där det i början av 1900-talet bodde en jordbrukarfamilj. Husgrunden kan fortfarande ses.
Lasse Larsson, ägare till Alfta Skogstekniska AB med sommarboende i Sävesviken i Mållången hade tagit upp timring av hus i sitt företag. Han skänkte en timrad eldpall till ön för grillning och övrig matlagning. Året därpå besökte Hans Lasse och hans företag i en arbetsrelaterad fråga. När de överläggningarna var klara, erbjöd Lasse vår förening att köpa en färdigmonterad stomme till en eldpallkoja till självkostnadspris för uppsättning på Finnaholmen. En eldpallkoja på ön skulle ju öka besöksvärdet mycket på Finnaholmen genom att besökare kan komma under tak, laga mat och koka kaffe på eldpallen, umgås och vila på bänkarna i kojan. Styrelsen uppdrog till Hans att pröva företagssponsring för att kunna bekosta köpet. På kort tid fanns löften om sponsring från företag, som gjorde att vi kunde beställa eldpallkojan. Genom att vi tillmötesgick kommunens önskan om att få ta upp Finnaholmen i sin karta över utflyktsmål så svarade kommunens arbetslag för nedmontering av kojan, transport till Finnaholmen och uppsättning på plats. Därefter vidtog ett omfattande ideellt arbete av föreningens kvinnor och män för att färdigställa kojan, Ytterligare generös företagssponsring tillkom för smides- och plåtarbeten kring eldpallen, dörr och fönster, ytter-och innertak m.m.
Hösten år 1999 invigdes eldpallkojan och har sedan dess varit ett mycket uppskattat besöksmål såväl vinter som de somrar då båttrafik varit möjlig. Föreningen har kostat på två bryggor på vardera sida om ön, har röjt och avverkat skymmande träd samt sett till att det alltid finns ved att elda i eldpallen. Dörren till kojan är olåst och hittills, efter 19 år, har besökarna, bortsett från något enstaka pinsamt undantag, skött sina besök helt klanderfritt.
Mållångens Intresseförening 2018-04-06